Well, Augusta only went as far west as the west coast of Sweden. But for two weeks, we are taking Augusta’s Journey to America and exploring the 19th century in Virginia.

We start with a morning stroll in Old Town Alexandria. The town was founded on the Potomac River in 1749 and is a beautiful little town just one metro-stop away from Washington DC’s Reagan National Airport.  Old brick houses line cobblestone streets and the little private gardens are overflowing with red, pink, and white azaleas. Mockingbirds serenade each other from blooming Dogwood trees and fragrant Black Locust trees. It is such a lovely time of the year.

We don’t get far before a nice man walking a beautiful little dog greats us and ask if we want him to take a picture of us. We have stopped at a street corner where red and yellow roses make a portal over the brick-paved sidewalk. I ask if we can include his sweet little dog in the picture.

Our stroll then takes us to Christ Church – the 18th century church which George Washington attended. The cemetery is so beautiful at this time of the year. Here we meet a lady, curious and interested in our muslin summer dresses, and get to share our story about Augusta.

Next, we head to Prince Street and Duke Street.  The sidewalks are narrow and our skirts are wide, so we need to step aside when meeting others.  But the citizens of Alexandria are equally courteous.  A man that we meet, raises his hat and says ”Good Day, Ladies!” Such good manners!

But of course, we are really time travelers and despite having read Victorian etiquette books, we decide that we need to stop at an outdoor restaurant and have a cold beer.  Here we meet another wonderful couple and get to share Augusta’s Journey.  And we meet their sweet dog, Sasha, a little black Havanese dog with a friendly smile.

How nice it is to be a time traveller or time ambassador?

Förra veckan ägnade Sara och jag oss åt att leta fakta i arkiven. Det finns mycket som är digitaliserat som man kan läsa hemma vid datorn, men vi hade flera frågeställningar som vi inte kunnat hitta digitalt. Jag ville veta mer om Augustas pappa, som var officer i Andra livgrenadjärregementet och förmodligen deltagit i Napoleonkrigen.

På Krigsarkivet på Gärdet fick vi hjälp att leta. Vi började med att ta fram Johan Petter (J.P) Söderholms meritlista. Redan på den tiden skrev man sitt eget CV!

Vi blev allt lite tagna när vi läste om hans liv. 21 april 1788 tar J.P. värvning som second korpral i Östgöta kavalleriregemente. Han är då 12 år och ska på sommaren fylla 13. Han får ingen lön! Nästa rad är lika intressant, 1790 blir han förste korpral vid 15 års ålder. Och nu får han lön. Han får överta den lön hans pappa haft som kvartersmästare. Pappan har fått avsked.

Kanske kan det vara en förklaring till att J.P. tog värvning så tidigt. J.Ps pappa Per Söderholm var ju underofficer och kanske fick unge J.P. hänga med honom.

För att hitta vilket kompani J.P. tillhörde är jag tvungen att leta vidare. Hemma vid datorn inser jag att jag måste bläddra igenom mönstringsrullorna för alla kompanierna, från 1790 och framåt. Jag har på mig ”kantarellögonen” som direkt borde känna igen namnet ”Söderholm”. Efter ett tag hittar jag namnet som indelt soldat i Majorens kompani 1791 under Landeryds socken. Indelt soldat således. Avlönad av organisten och en musiker samt en kvinna! Det är fantastiskt att man kan se så mycket i arkiven!

Men det är inte Johan Petter, utan hans äldre bror Gustaf som också tog värvning. Han blev så småningom adjutant och kvartersmästare.
Jag letar vidare, kompani efter kompani, år efter år. När jag kommer till 1809 är jag beredd att ge upp och ögonen går nästan i kors när jag kommer till slutet. Och plötsligt, mitt framför mig på skärmen står det  J.P Söderholm. Inte i rullorna av soldater, utan som den ”Regist. Adjutant” som nedtecknat fakta. Jag jämför handstilen med det lilla brev som Johan Petter skrev till Augusta som liten, och visst är det samma krumelurer på versalerna.

Det stämmer ju ganska bra med hans CV. 1808 blev han befordrad till fänrik vid Andra livgrenadjärregementet och fick säkert nya uppdrag såsom att nedteckna ”Förslag öfver monderings, bevärings, och utredningspersedlar.

Vi fortsätter i meritförteckningen.

1812 befordras J.P till Löjtnant med samma lön som tidigare. 1816 befordras han till kapten och först där står det att han bibehåller sin adjutantslön. Om jag fattat det hela rätt så har han haft samma lön i ca 35 år. Eller kanske har de justerat den under tiden men att det inte är beskrivet på det sättet i CV:n.

Just nu vet vi inte mer än att J.P. begärde och fick avsked från krigstjänsten 1829 ”efter 42 ½ års trogen och nitisk tjänst”. Någon guldklocka fick han nog inte. Han hyrde ett litet löjtnantsboställe dit familjen flyttade 1832. Men redan 1835 dör han i ”Trisselfeber” 59 år gammal. Vi tror att det var körtelfeber, från tyskans drüsenfieber.

Nu återstår det för mig att besöka Krigsarkivet igen och försöka se var vilka krig och slag J.P. deltog i. Det finns en helt fantastisk beskrivning av en jämngammal soldat i samma regemente som beskrivit hela sin militära (och privata) historia. Jonas Brogren hade ungefär samma bakgrund och började sin bana från grunden. Men om J.P. var med i samma slag vet jag ännu inte. Jag återkommer efter nästa besök hos det fantastiska Krigsarkivet.

25 mars kl 13-15 berättar vi, Sara Azzam och Kerstin Melin, om våra resor i 1840-talets Europa. Hur en liten idé blev ett helt galet roligt stort projekt och hur vi nu skapat oss en omfattande 1840-talsgarderob för åretruntresor, vandring och operabesök. Välkomna till Hässelby museum!