Kategoriarkiv: Brev och dagböcker

Den dyra biljetten till Jenny Linds konsert 1850

I år är det 200 år sedan Jenny Lind föddes, en av våra mest kända svenskar utomlands. Det har redan publicerats så mycket med anledning av jubiléet, böcker, artiklar och filmer, så jag tänkte inte upprepa hennes hela askungehistoria här.

Jag undrade istället hur mycket Augusta kände till Jenny Lind. Augusta gick i flickpension i Stockholm 1841-1845 och vistades sedan till och från i huvudstaden under följande år. Under de åren gjorde Jenny Lind succé i Europa. Augusta nämner ingenting i sin dagbok om Jenny Lind. Det tycker jag är lite anmärkningsvärt. Augusta var ju själv en sångfågel om än inte en näktergal. Hon tog sånglektioner för operasångaren Isidor Dannström under sin tid i Stockholm.

I somras gick jag igenom material inför nästa bok om Augusta, bland annat om livet i Stockholm i början av 1850-talet. Jag höll på att jämföra Augustas kassabok med hennes dagboksanteckningar när jag plötligt längst ner under alla utgifter för klänningar och hattar i maj 1850 ser utgiften: ”Mamsell Linds Consert, 16:- ”.

Hur många mamseller Lind finns det att välja på i Stockholm, och som håller konsert? Och jämför jag priset med de andra konserterna Augusta bevistar denna vår, är priset väldigt högt. Det måste ju vara näktergalen själv. Raskt plockar jag fram datorn och loggar in på Kungliga bibliotekets dagstidningsarkiv. Var Jenny Lind i Stockholm då, var hon inte i USA från 1850?

Jag gick tillbaka till Augustas dagbok och letade i maj 1850. Inget om VAD hon såg eller lyssnade på. Hela våren skriver hon sammanfattad i ett par meningar, förmodligen i efterhand. Kanske var dagboken inte ens med till Stockholm.

1 Februari 1850 reste jag, åtföljd af Mamma och Lejdenfrost, åter till Stockholm. Jag var förbjuden att dansa och då jag ej passerade mina aftnar hos Ekströms eller Bohemans, hvilket ofta var fallet, så kunde man vara säker att träffa mig på någon concert i de la Croix salong, eller i någon loge på stora Operan. 

Lungsoten påverkade Augustas vardag. Och det skulle komma att bli värre än att inte få dansa.

Gustavianska operan vid Gustav Adolfs torg.

Mycket riktigt hittar jag flera artiklar om Jenny Lind och den konsertserie hon höll exklusivt under maj och juni 1850. Hon kom till Stockholm den 12 maj med hjulångaren Gauthiod från Travemünde och mottogs som den megastjärna hon var. När båten passerade Kalmar sköt man salut, men Gauthiod kunde inte besvara saluten då kronprinsens 16 hästar fanns ombord! I Stockholm mottogs hon av en stor skara på Skeppsbron.

Under sina sex veckor i Sverige skulle hon göra sex framträdanden på Kungliga Theatern. Det första var den 24 maj. Biljettpriset var det dubbla mot vad Operan normalt tog för en föreställning. Ändå var efterfrågan större än antalet platser, varpå man byggde upp extraläktare på själva scenen. Det tyckte jag lät lite oroväckande eftersom den Gustavianska operan senare revs bland annat för att den var brandfarlig. Fanns det ens några nödutgångar på den tiden?

Vad tyckte recensenterna?

27 juni avseglade Jenny Lind med ångfartyget Gauthiod mot Lübeck för vidare resa mot Liverpool och USA. Men veckan innan hade hon även hunnit medverka vid ett ”galaspectapel” under midsommarhelgen.

Den 15 juni hade blivande kronprinsessan Lovisa från Nederländerna med familj anlänt till Stockholm. (Sara har skrivit om det) Kronprinsbröllopet gick av stapeln den 19 juni (och kronprinsessans klänning är bland de vackraste 1850-talsklänningar som finns!)

Efter att ha blifvit alldeles genomvåt vid Biskopsudden den 15 Juni  och för öfrigt åskådat all grannlåten vid förmälningshögtidligheterna åtföljde jag en kulen, regnig morgon, Bohemans och Hildegard till ångbåten Linköping, på hvilken de afreste till Anneberg, tog der ett sorgligt farväl af dem och beredde mig derefter sjelf på min avfärd från hufvudstaden.

Jenny Lind 1850 (Daugerrotypi)

Nu under midsommarhelgen var hela entouraget kvar och deltog i det stora galaspectaplet. Jenny var med och fick hälsa på alla celebriteterna. Någon journalist ondgjorde sig över att man tvingade henne att sjunga på en söndag, när hon på grund av sin kristna tro helst ville sjunga psalmer i Clara kyrka. Kanske var det bara elakt skvaller.

5 juli reste Augusta med ångbåten hem till Norrköping.

 

 

(Detta blogginlägg är baserat på tidningsartiklar från maj och juni 1850. )

Ernst Salomon 10 år skrev resedagbok om Göta kanal 1841

Vi fick ett spännande mail förra veckan:
”Hej på er! I min ägo har jag en handskriven resejournal daterad 1841 som jag tror kan intressera er…
Niklas Krantz, Göteborg”

Det intresserade oss verkligen! Sara hade nyss skrivit ett blogginlägg om familjen Salomon som anlände till Gustafsbergsbaden i Uddevalla 1845, samtidigt som Augusta. Nu dök alltså familjen Salomon upp ”i vår mailkorg”. Det här var för bra för att vara sant. Och ännu intressantare är att det förmodligen är den endast 10 år gamle sonen Ernst Salomon som skrivit resedagboken som handlar om familjens resa från Stockholm via Göta kanal till Särö för badsejour, vidare till Köpenhamn och så småningom tillbaka till Stockholm.  Så här skriver Ernst:

”Särö o: Köpenhamns´ resa, Från den 11te Julii Till den 28de Augusti 1841:

Journal öfver resan till Götheborg, Särö och Köpenhamn. År 1841. Den 11 Juli kl:5 om morgonen stego vi ombord på Ångfartyget Daniel Thunberg fördt af Capitaine Schnell. Der vi voro ganska väl, och hade en och en half hytt. Ångbåtspassagerarne voro denna gången, Lagman Ekström med fru och 2 döttrar en gosse vid samma ålder som jag jemte en Mammsell Åman. En Baron Nordin Pappas hyttkamrat Baron Adelsvärd och Lieutnant Reuterskjöld. En Norsk famille jemte flera andra ungherrar. Den sista aftonen inflyttade acteur Gynther i stället för Baron Nordin i Pappas hytt.

Sedan vi kommit ut och besett Riddare-fjordens vackra stränder, passerade vi Kongshatt och foro sedan venster om Edspröte (Estbröte) höga berg förbi Norsborg m:fl: vackra herregårdar och sedermera genom Bockholmssundet öfver en del af södra Björkfjärden till Södertelje och sågo dess Sluss, Canal och svängbro, vidare ut i Färna fjerden, der vi sågo det utmärkt vackra Hörningsholm, som eges af Gr: Bonde. Sedan kommo vi ut i Östersjön och till venster sågo det stora öppna hafvet. Vi hade någon sjögång och Charlotte blef litet sjuk. Sedan vi passerat Himmer och Hål-fjerdan Tvären samt en öppen del af hafvet, ankommo vi förbi Stegeborg till Slätbaken. Sedermera skedde ankomsten till Mem (Mem, bl a slott och sluss) der Götha Canal begynner. Här var bal på Värdshuset. Fartyget tog in ved.

Om natten passerade vi Mems slussar och Söderköping. På morgonen såg jag för första gången Götha Canal. Vi öfverforo den lilla sjön Asplången och vid säteriet Norsholm till sjön Roxen, vid hvars slut Wreta klosters kyrka låg belägen. Der passerade vi Bergs slussar, som voro 13, samt fodrade fl:timmar för genomfarten. Ett stycke derifrån besågs den gamla Vreta klosters kyrka, med flere minnen jemte den vackra egendomen Brunneby. Sjön Boren öfverfors der vi sågo på något afstånd den högt belägna med slott försedda egendomen Ulfåsa tillhörig Friherre Stjerneld och midt emot en vacker landskyrka. Efter middagen passerades sjön Boren och besågs Motala derifrån vi på natten foro öfver Vettern. Om morgonen derefter sågs Carlborgs fästning, Rödesund och sedan efter mångfaldiga krokar voro vi åter öfver sjön Viken uti Götha Canal och anlände till Tåtorp, som hade en bestämmande sluss. Sjön Viken ligger 308 fot öfver Östersjön således den högst belägna sjö på denna väg. Derefter till Haistorp med 4 Slussar. Samt vidare till Sjötorp med äfven 4 Slussar. Derefter foro vi öfver Venern der vi besågo Brommö Glasbruk, men der arbetades icke, emedan det skulle smältas, således fingo vi endast bese smältungarne. Vid Brommö togs in ved. Om aftonen lät Capitaine uppsätta ett tält på däck så som sängkammare för de passagerare, som under vägen tillkommit och ej kunnat erhålla andra än fördäcksbilljetter.

Ungefär kl:8 f:m: kommo vi till Vennersborg, der Pappa träffade Handlanden Spaak, som förra gången 1839, då Föräldrarne jemte Charlotte och Jacquette passerade härigenom beviste dem mycken artighet, men nu var hans fru hindrad att mottaga oss. Jag träffade Mag: Bergius, lärare i Clara skola. Pappa visade mig den Stora Dalbobron, Som är 1,000 aln lång. Vi sågo äfven Halle- och Hunneberg, och finnes å Halleberg en betydlig höjd, som kallas Häkleklint. Vi passerade Carls Graf och derifrån kommo vi till de ypperliga nya slussarne vid Brinkebergs kulle och sedan till Stallbacka Canal och vidare till Trollhätte Canal, der vi stego i land för att bese fallena.

Trollhättefallen. Ur boken: Voyages de la Commission scientifique du Nord, en Scandinavie, en Laponie, au Spitzberg et aux Feröe : pendant les années 1838, 1839 et 1840 sur la corvette la Recherche.

I början regnade det litet, men tilltog allt mer och mer, så att innan vi framkommo till de första fallena öfverföllos vi af förfärliga störtskurar, som gjorde de leriga vägarne rätt svåra att passera. Glada att ej vara alldeles genomblöta gingo vi ombord, samt passerade utföre en mängd slussar. Vi stadnande om aftonen i vackert väder vid Lilla Edets slussar och om morgonen restes vidare.

Ikring kl:10 kommo vi till Götheborg och funno denna stad rätt vacker. Ett stycke derifrån sågo vi Bohus fästning med sina torn Fars Hatt och Mors Mössa. När vi kommo fram så träffade vi Häradshöfding Krook, som hade hyrt 2 rum åt oss. På förmiddagen besågo vi Tyska Kyrkan och Brunnsinnrättningen. Om aftonen voro vi bjudne till Krookens på Thé och soupeé. Följande dagen så väntade vi Doctor Berg på förmiddagen, och som äfven infann sig. Med honom skickade vi bref till Jaquette jemte en liten halsduk som Mamma hade köpt. Derefter gingo Pappa och jag uppå Telegrafberget der vi besågo Masthugget, som är Götheborgs förstad. Derpå gingo vi till badhuset der vi sågo Marmorkarena och den vackra trädgården utanföre. Hvarefter vi gingo hem och rustade oss för afresan till Särö Badställe, som skedde kl:2.”

Familjen Salomon. (Ernst i vuxen ålder uppe till vänster)

Här i Göteborg stannar vi för tillfället. Sex år senare, i juli 1847, reste Augusta samma väg, men hon steg ombord i Söderköping.

Vad skrev då Augusta om Göta kanalresan till Göteborg.

I 14 dagar efter min hemkomst njöt jag af landets och ensamhetens behag, men då tog jag åter resdrägten på och for till Götheborg, der August skulle gå ombord på Briggen Mimer och med den företaga resan åt Cap. Wi gingo ombord i Söderköping på ångbåten Götheborg – der vi träffade ett par gamla bekanta från Gustafsbergssejouren, Brukspatron Camitz och hans Fru. Det var ett möte som återkallade ganska angenäma minnen, och hvilket jag ansåg som en profetsia om en fortfarande angenäm resa.

När ångbåten var ett stycke ute i kanalen och vi hade förlorat Söderköping ur sigte, satte jag mig ned för att ta vårt ressällskap i ögonsigte, men fann ingenting af natur att fästa mitt intresse.

Ett par skrikande och gestikulerande fransmän som på det tilldra lifligaste sätt underhöll en ung, ljus, intetsägande herre i halmhatt, bildade en grupp.

Ett nygift par från, jag tror, Haparanda som såg ut att ennuyera sig förfärligt, occuperade en soffa, några enstaka fruntimmer, som tycktes ha jämmerligt tråkigt voro strödda här och der kring däck, och några herrar med stora magar promenerade med knarrande stöflar af och an och resonerade i landtbruk. Allt var så litet intagande att jag beslöt, faute de mieux, att fördjupa mig i Fru Carléns ledsamma Rykte . Tiden geck, fast den geck långsamt och äntligen hade vi den hemligaste afton med månsken och allt.

Wi voro då i granskapet af Wreta Kloster och sällskapet tycktes ha för afsigt att mangrant debarkera. Tack vare en reflection öfver Luna, kom jag i samspråk med en af de båda utländningarna och vi marscherade af arm i arm till den nyreparerade Wreta kyrka, den vi funno öppen. Min cavaljer började trötta mig med sin fransyska fiffighet, hvarför jag, sans façons tog Augusts arm, och i spetsen för hela sällskapet började vi vår återmarch under afsjungande af ”hvila vid denna källa”, och marseillaisen.”

Dagen derpå gjorde jag närmare bekantskap med samtliga passagerare och fick då veta att den unge mannen i halmhatten hette Cassel och var från hufvudstaden, och vidare kom jag underfund med att han ej var så oäfven som första påseendet tycktes utvisa.

Middagstiden anlände vi till Trollhättan i det vackraste väder och den mest qväfvande hetta. Hela sällskapet tycktes vara intaget af den djupaste beundran för vår Herres allmakt vid betraktandet af den storartade naturscèn som här möter den resandes blickar. Jag ensam stod stum och känslolös, (jag erkänner det med ledsnad) framför det imposanta Toppöfallet, som tillvan sig otaliga utrop af beundran från de öfriga besökande. Jag hade hört Trollhättan så mycket omtalas, på alla tonarter beprisas att jag, som vanligen blir fallet, på förhand uppgjort mig en målning deraf, som ingalunda motsvarades af verkligheten. Jag såg här ingenting annat än en, visserligen ganska respectabel vattenmassa, brusa under mina fötter och jag hade föreställt mig någonting dylikt hvarom jag, en och annan gång, läst i resebeskrifningar, ett fall kommande någonstädes från höjden högt öfver mitt hufvud, den jag kunnat se solens strålar återbryta sig i alla regnbågens färger, med ett ord, jag hade föreställt mig någonting som alldeles ej fanns och som tvifvelsutan var högst orimligt, och jag tyckte mig med samma plaisir, à peu près, kunna stå  på jernbron i Norrköping där samma scène erbjuder sig, fastän i miniatur.

Som vi ej kunnat få någon annan hytt ombord än styrmans och der ej var plats för mer än en person, så måste jag tillbringa min natt på däck och som det var en guddomligt vacker afton, så fogade jag mig derefter med temlig god contenance.

Ödet gynnade mig äfven den gången genom att förskaffa mig sällskap, ty knappt var klockan slagen 11, förr än en stöt, som skakade hela fartyget förkunnade att vi stodo på grund midt uti Wenern. Samtliga passagerare som redan en god stund hvilat i sina hytter och hängmattor, blefvo nu synliga, den ena efter den andra, utstyrda i de bisarraste toiletter. Hos damerna var en jämmer och tandagnislan och Herr Cassel och jag, som jemte Capitainen varit de enda på däck, blefvo nu omgifna af en mängd yrvakna och förskräckta, frågande menniskor, som i sina ogenerade, curieusa costumer, bildade de mest löjliga grupper. Efter att i sex timmar ha varit stationära, började vi åter gå framåt och landade om aftonen i det vackra. ståtliga Götheborg.

Göteborg ca 1839 Ur boken: Voyages de la Commission scientifique du Nord, en Scandinavie, en Laponie, au Spitzberg et aux Feröe : pendant les années 1838, 1839 et 1840 sur la corvette la Recherche.


Två olika reseberättelser som kompletterar varandra

Lille Ernsts noggrant nedplitade rader med alla iakttagelser om alla slussar, vattendrag och vedleveranser är rörande att läsa. 23-åriga Augusta fokuserar mest på människorna hon möter, beskriver dem noggrant och kritiskt.

Men båda två nämner Vreta klosterkyrka, och båda talar om Trollhättefallen som en omtalad sevärdhet. Augusta som kom från Norrköping tyckte dock inte att fallen var så märkvärdiga jämfört med Motala ström och lille Ernst fick ju vända om på grund av dåligt väder.

Det tredje jag fastnade för är Ernsts beskrivning av hur de bodde på båten. Fyra personer i varje hytt. Det var nog ganska trångt. Sara och jag har ju bott på Erik Nordewall II som är en replica av en båt från samma tid. De hytterna var minimala! Och däckspassagerarna som fick ett litet tält uppspänt på däck. Lustigt nog sov ju även Augusta på däck men något tält nämner hon inte. Däremot beskriver hon så underbart  när båten går på grund och alla hyttpassagerare kommer upp yrvakna på däck ”utstyrda i de bisarraste toiletter… curieusa costumer” Tänk om Augusta ändå kunnat teckna!

Vi har nu fått en massa intressant material från Ernsts berättelse som vi ska jämföra med det personarkiv vi skapat i vårt Augustaprojekt. Kanhända hittar vi nya fynd!

Men första ska vi publicera andra delen av Ernst resejournal. Det blir i nästa vecka och då kommer det handla om badlivet på Särö. Niklas Krantz har skrivit av Ernsts resejournal och den kommer tillsammans med hans research och kommentarer publiceras. Vi återkommer med länkar.

Vill du läsa mer om Saras och min Göta kanalresa, bakgrunden till Augustas resa till Göteborg, samt hennes hemresa, finns allt beskrivet och illustrerat i boken ”Augustas resa” som du kan beställa från oss för 230 SEK + porto. Skicka ett mail till info(at)augustaresa.se.

Tystnaden – hur påverkar den oss?

Häromdagen träffade jag en väninna som tillbringat våren i Coronakarantän. Vi talade om hur bristen på möten med andra människor påverkat oss denna vår. Så säger hon något som jag tyckte kändes bekant.

Jag har börjat tappa språket. Jag saknar ord och tappar uttryck när jag talar så lite.

Jag var tvungen att leta lite i Augustas korrespondens. Visst hade jag läst något liknande. Så hittar jag brevet jag tänkte på, skrivet av Augustas mamma Anna vårvintern 1844.

… till jul var en farlighet som jag trodde mig aldrig kunna öfverlefva den, de mörka långa qvällarna och ingen att tala med varken dag eller qväll,  jag trodde till slut att jag skulle glömma modersmålet så litet fick jag tala vid folk… Men nu kommer våren och med den vaknar lefnadslust och mod och hopp.

Anledningen till mamma Annas brist på samtal är ju helt olik den vi upplever idag. Vi har ju faktiskt alla möjligheter att ringa, skypa, zooma och alla andra digitala möjligheter. Men ändå saknar vi det spontana samtalet.

Annas mamma satt ensam på Loddby, medan Augusta bodde inackorderad och studerade i Stockholm. Ja, egentligen var hon inte särskilt ensam. Det blir tydligt om man tittar i husförhörslängden 1844, hur det faktiskt såg ut på Loddby. Förutom mamma Anna, 55 år, bodde då på Loddby:

Fabrikören Gustaf Lejdenfrost, 45 år

Augustas bror August, 27 år

Pigan Stina Maja (Malla) Kullerstrand, 29 år

Pigan Eva Sara Sandberg, 28 år

Fördrängen Carl Petter Larsson, 58 år, hans hustru Stina och tre barn

Fördrängen Lars Thorsson 34 år, hans hustru Sonja Kullerstrand 32 år

Statdrängen Johan Fredrik Andersson 34 år, hans hustru Brita 33 år och en son

Statdrängen Per Larsson Mellin 35 år, hans hustru Brita Maja 25 år och två barn

Statdrängen Petter Andersson 35 år, hans hustru Christina 34 år och tre barn

Statdrängen Nils Hindriksson 52 år, hans hustru Maria Catharina 55 år och fyra barn

Till detta kommer torpen under Loddby bebodda av torpare, statare, drängar och pigor:

Löten, Ektorpet, Thomastorp, Korsbygget, Näset, Stora Skogslotten, Lilla Skogslotten och Stora Hammarn.

Nej, inte var det tomt på gården eller i omgivningarna. Jag summerar att enbart på gården Loddby bodde 30 personer. Men vid denna tid umgicks man absolut inte över klassgränserna. Mamma Anna hade alltså endast sin svärson Gustaf och sonen August att tala med. Gustaf var mestadels borta i affärer och August var, vad man kan läsa av brev och dagböcker, en riktig odåga, alkoholist och sin mammas stora bekymmer.

Naturligtvis talade hon med tjänstefolket om vardagliga och praktiska ting. Men Augusta som vid denna tid var 17 år, var nog den hon mest samtalat med eller i alla fall haft mest utbyte av. Under tre år hade nu Augusta bott i Stockholm. Och även om det inte var tyst på en så stor gård, kändes det ensamt att inte ha någon att tala med.

Så viktigt det trots allt är att hålla samtalet igång, och berättelserna. Det märks nu, när vi håller social distans.

Augusta nämner i dagboken tre år efter ovanstående brev, när hon och mamma Anna kommit hem från Tysklandsresan:

Minnet af de dagar då jag vandrade bland Rubens och Rafaels mästerstycken i det herrliga Sachsiska Schweitz, det gamla minnesrika Prag, det ståtliga Berlin, det vackra Hamburg och framför allt det trefliga, gästvänliga Lübeck, skall förljuva mången vinterafton vid Bråvikens strand.

Att samtala om händelser man upplevt tillsammans är berikande. Sara och jag talar ofta om våra Augustaresor, även om vi just nu enbart kan mötas digitalt. Vi kommer fortsätta berätta om Augustas värld och hoppas att så småningom kunna börja resa igen.

 

Bilder: Målningar av Vilhelm Hammershöi

Nu släpps boken om Augustas resa

Förväntansfullt sprättar jag upp en av alla de bruna kartongerna. Doften av nytryckta böcker slår emot mig. Och där ligger de, 13 böcker i varje kartong.
Vilken lycka att ta uppoch i sin hand hålla den bok som jag jobbat med i närmare tre år.

Så mycket arbete jag lagt ner och nu kan jag bläddra i den färdiga boken. Först var det research i arkiv och renskrivning av dagböcker och brev. Sedan kom sömnaden av alla 1800-talskläder. Därefter resorna i Sverige och Europa, bloggande och fotograferande.

Själva skrivandet började hösten 2017 och då trodde jag att jag manuset skulle vara klart våren efter! Så naivt. Två år togdet! Till sist, det tunga redigerandet och strykande av allt som inte är tillräckligt intressant. I höstas kom det där ögonblicket när jag insåg att hela boken blev för omfattande. När jag var tvungen att klyva bokmanuset i två delar med förhoppningen om att jag senare ska ha råd att även ge ut den andra delen, den som jag själv tycker känns mer intressant.

Så kom beslutet att ge ut boken själv, inte vänta på att fler förlag ska säga nej, utan starta eget förlag och kontakta tryckerier.

Och så formgivningen, vilken sorts bok ville jag att det skulle vara. Jag ville göra en vacker bok med alla fina bilder vi har tagit under våra resor. Samtidigt skulle boken kännas saklig, informativ men bitvis också lustfylld. Jag visste att vi i sociala medier hade följare med väldigt skilda intressen och jag ville att alla åtminstone skulle få några kapitel som de kunde gilla lite extra. De skulle även kunna hoppa över bitar som inte intresserade dem. Boken skulle vara lättläst men ha en viss tyngd. Jag som aldrig varken skrivit eller formgivit en bok tidigare stod inför en stor utmaning. Samtidigt är det sådant jag älskar. Att få prova något nytt och vara med i hela processen, se hur något växer och värker fram.

Och så till slut står jag där med den färdiga boken i handen. Resultatet av tre års annorlunda och mycket roligt arbete.

Denna vecka inser jag att jobbet bara börjat. Det är nu jag måste sätta på mig förlagshatten, packa och skicka böcker, fakturera, ordna releaseträffar och vara ute och sälja. Roligt, men samtidigt svårt när Coronaviruset sätter stopp för planerade föreläsningar och bokpresentationer. Men för alla er som är intresserade av att jag så småningom kommer och berättar om både projektet och om boken, hör av er så kan vi planera in något senare.

Boken beställer du genom att maila till info(at)formelin.se

 

Vinterstorm, lungsot och död – ett dramatiskt brev från Augusta

Augusta är 25 år och sjuk i tuberkulos. Hon har tre år kvar att leva. Men hon är ändå lycklig, hon ska få gifta sig med sin älskade Adolf och hon kommer att föda en liten dotter innan livet är slut. Döden var ett inte ovanligt inslag i vardagen i mitten av 1800-tal.
Adolf Menzel, Living Room With The Artist’s Sister 1847

Hu hvad det i går afton var för ett förtviflat väder. Nordanvinden rasade som en ursinnig, och for med jämrande läten omkring våra knutar. Den samlade de torra löfven, som finnas i rik mängd, in på sjukhusgården, och förde dem med hvirflande fart upp mot de svarta regndigra skyar som jagade hvarandra öfver våra hufven, och lade sig sedan en stund till ro för att liksom samla sina krafter till att åter påbörja samma arbete med ökat raseri. Då, man en sådan der mörk och stormig höstqväll är i sin egen varma kammare framför en skön brasa, omgifven af en atmosphere af vänlighet och trefnad sätter man dubbelt mera värde på lifvets goda, än man gör då naturen är leende och lugn. Visst sänder man kanske en och annan medlidsam suck till dem, som under en sådan afton äro tvungna att vada sig fram genom smuts, mörker och regn, men för att icke störa sitt eget välbefinnande, aktar man sig nog att med sina tankar stanna länge derute i kölden hos de stackars resenärerna.

Det här brevet från december 1852 är ett av mina favoritbrev. Hon beskriver stormen utanför sitt fönster på Hantverkargatan mycket målande, både ute och inne. Sedan går hon in på sin egen sjukdom och professor Malmstens besök samtidigt som en tragisk olycka inträffade på gatan utanför.
Professor Carl Henrik Malmsten, Maria Röhl 1843

Min Professor kom, oaktadt det gemena vädret hit – men han kom directe från en dödsbädd, der en ung maka sagt farväl åt en förtviflad make, som troligen gifter om sig om ett halft år igen, det brukar åtminstone sluta på det sättet med enklingsorgen. Emellertid var det för ögonblicket bedröfligt som man kan förstå och jag såg att min Professor hade egnat den unga döda några medlidsamma tårar.

Döden, så der sedd på litet närmre håll är allt hemsk ändå och Professorns underrättelse qvarlemnade hos oss alla en sorglig och obehaglig känsla.
Trefnaden och fröjden ville ej gerna komma tillbaka och det hade ej heller tjenat till mycket, ty straxt derpå hörde vi ett genomträngande skri – och då man feck reda på saken, så var det en karl som blifvit öfverkörd och nästan helt och hållet masakrerad. Jag grät så grundligen öfver den stackars marterade unga Frun och den arma sönderkrossade menniskan och jag jag hoppas slippa några tårar på ett helt år.
Vintern 1852-1853 bodde Augusta inackorderad hos familjen Hjort på Hantverkargatan i Stockholm. Huset låg mitt emot det då nybyggda Garnisonssjukhuset (idag Landstingshuset). Hon bodde i Stockholm för att få behandling för sin tuberkulos av professor Per Henrik Malmsten. Det var en privat uppgörelse som betalades av Augustas svåger. Sara har skrivit tidigare om vårt sökande i läkarjournaler utan att hitta henne. Men vi vet att han faktiskt hade henne som patient genom den brevväxling som finns mellan Augusta och hennes blivande make Adolf, som vid denna tid bodde och verkade i Uppsala.
Adolf Menzel, The Artist’s Sister Emilie, 1851
Huvudbild: Tall windows, Vilhelm Hammershöi