Kategoriarkiv: Brev och dagböcker

Jag har fått brev från Augusta, avsänt 1850!


Nej, det är inte Postnord som tagit så lång tid. Brevet (eller breven) är inte ställda till mig utan till Augustas vän André Oscar Wallenberg, den hederlige Olle, som Augustas mamma kallar honom.

I somras gjorde Sara och jag en resa från Göteborg till Strömstad. Det var den resan Augusta gjorde 1850 tillsammans med sin bror August. Då visste vi inte att Strömstadsresan var ett sätt att fördriva tiden i Göteborg, i väntan på att August skulle mönstra på ett fartyg. Vi visste att han reste iväg med Briggen Mimer till Sydafrika.

Så i september i år fick jag ett mail från vår syssling som hittat en kopia av ett brev Augusta skrivit till André Oscar Wallenberg, där hon tackar honom för hans hjälp att ordna resan med Mimer. Hon berättar om deras resa på Göta Kanal och hur de blev fördröjda i Göteborg på grund av kapten Natt och Dags svägerskas frånfälle. Förutom brevkopian fick jag även en lista på brev som Augusta skrivit till Wallenberg. De var goda vänner, ja även brodern August och Augustas svåger Lejdenfrost umgicks med Wallenberg.

Dessa brev finns i Wallenbergsstiftelsens arkiv och är inte tillgängliga annat än för disputerade forskare inom ekonomisk forskning. Det är väldigt långt ifrån vad jag är och gör. (Fast jag jobbade ju på bank i 33 år…)

Men just idag anlände breven från 1850-talet i min epost. Arkivet hade gjort ett undantag och scannat av breven åt mig. Jag blev så glad!

Visst känns det märkligt att sitta här med brev från 23-åriga Augusta där hon kommenterar Wallenbergs yrkesval. Han lämnade sin officerstjänst i Flottan för att satsa på, ja de flesta känner säkert till vad Wallenberg ägnade sig åt sedan, starta bank.

Men bland breven fanns även ett brev jag inte väntat mig, ett brev från brodern August till Wallenberg, där han bönar och ber honom hjälpa till att ordna en fartygsplats åt honom sommaren 1850. Det var alltså så det började.

Så här skriver August med en handstil som är långt ifrån lika prydlig som hans lillasyster Augustas.

… saken är den att mitt bröst blir allt sämre och sämre, min doctor har sagt mig att det bästa botemedlet är varmare luft och sjön.

August frågar i brevet om Wallenberg känner någon trevlig kapten på ett skepp eller en brigg. Han har tänkt sig en resa på 1-2 år mellan olika hamnar.
Så avslutar han brevet med ännu än vädjan:

Om jag ej gör dig för mycket besvär, beder jag dig af allt mitt hjärta hjelpa mig att komma ut, ty jag är värkligt eländig.
Gör hvad du kan för din af hjärtat tillgifne vän
A W Söderholm

Och för att verkligen understryka behovet, skriver mamma Anna ytterligare några rader:

Hederlige Lieutenant Wallenberg
Af ovanstående epistel, ser ni den stackars Augusts önskan och lif”

Hon önskar att Wallenberg hittar ett skepp som gör resor på Medelhavet och att han ska vara borta i minst ett år.

Nu sitter jag här och tänker tillbaka på vår allra första Augustaresa på Göta kanal 2017. Det var den resan Augusta och brodern August gjorde för att August skulle mönstra på briggen Mimer i Göteborg. Vi fick alltså historien om Augusts sjöresa i omvänd ordning, med brevet till Wallenberg sist. Men nu har alla pusselbitarna fallit på plats. (Och nej, vi har inga planer på en Augustaresa till Sydafrika med segelfartyg, men kanske en tur med briggen Tre Kronor i Stockholms skärgård nästa sommar!)

Tyvärr hjälpte inte sjöluften August. Han fick göra en operation i Cap. Antagligen tog man bort en bit av lungan. Året efter kom han hem till Loddby igen.

August dog i TBC i december 1853.

Bilder:
Briggen Tre Kronor, foto: Kerstin Melin
André Oscar Wallenberg,  Uno Troili – Nationalmuseum
Kuvert till brev skrivet av Augusta Söderholm 1850

 

Cherstin med den onda armen – livet som fattighjon i Qvillinge

15 april 1845 skriver Augustas mamma brev till Augusta i Stockholm:

I söndags var jag i prostgården. Cherstin hade skadat sig i sin hand och armen var svullen till axlen det såg ganska farligt ut.

När jag hittar sådana här små noteringar blir jag nyfiken. Man kan läsa ord för ord i en mening och ta reda på vad de betyder. Så plötsligt har man en hel liten historia. Denna historia förde mig runt i Kvillinge, på gårdar torp och fattighus. Min Kvillingekarta börjar få färg. Det börjar bli liv i gårdarna!

Efter att ha läst Kvillinge husförhörsprotokoll 1845 en förmiddag och letat efter namnet Cherstin, hittade jag henne till slut. Kerstin, som hon mest kallas i kyrkböckerna föddes 1782 på gården Stora Nöbble i Kvillinge socken. Hon hade en sex år äldre syster och fick så småningom även en lillebror. Föräldrarna Olof och Kjerstin bodde och arbetade först på Stora Nöbble och sedan på lilla Nöbble, ett stenkast från kyrkan. Pappan var sockenman vilket var en titel med lite status. Sedan hände något. I husförhörsboken har prästen noterat:

Obs Tingsrättens utfl 1789 d. 20 Feb rörande osämja mellan man och hustru.

Vad det var vet jag inte, just det protokollet är inte digitaliserat, utan kräver en utflykt till Riksarkivet i Vadstena.

Om det var denna händelse eller något annat som gjorde att familjen fick flytta, vet jag inte. Men nu flyttar de från gården Lilla Nöble till Thomastorp, och blir torpare. Nästa gång jag träffar på dottern Kerstin är i vigselboken 1807. Hon har nu flyttat till Kuddby som piga på tegelbruket. Här träffar hon sin blivande make Jonas Jonsson som är åtta år äldre och nybliven änkling. Hans fru har dött i barnsäng. Det ser ganska förfärligt ut i kyrkoboken. Den döda hustruns förnamn har bara strukits och ersatts av Kerstins, för båda hette de Olofsdotter i efternamn. Så det fick vara kvar!

Jonas är tegelbruksdräng på Kuddby, som ligger väldigt nära Loddby.
Tegelbruken hade fått ett uppsving i samband med industrialiseringen. Det gick åt mycket tegel till nya textilindustrier i Norrköping. Så gott om arbete fanns det säkert, men det var tungt och smutsigt.

I tio år bor och arbetar de på Kuddby tegelbruk, sen flyttar de en kilometer norrut, till torpet Bråten. Kanske var det lite bättre bostadsförhållanden. Nu tar paret hand om två fosterbarn, Anna och Britta, säkert för att få lite extrainkomster från staden. Kanske arbetar Jonas fortfarande på tegelbruket, men 1829 flyttar de ytterligare ett par kilometer norrut, till Pjeltens tegelbruk. Men i november insjuknar Jonas och dör i influensafeber.
Kerstin är änka, 47 år och utan försörjning. Hon flyttar till sockenstugan och får nu ”fattigdel”. Nu fick jag lära mig ett nytt ord.

Fattigdel var en fastställd ersättning som fattiga fick sig tilldelade av församlingen. Den kunde bestå av rågmjöl, potatis, ärtor, korngryn, sill, salt, fläsk samt ett par riksdaler.

 

Sockenstugan verkar ha varit  både  socknens gemensamhetsanläggning där skollärare, skomakare och några fattighjon delade på utrymmet.  Så 1838 stryks Kerstins namn på sockenstugan och hon blir nu hushållerska på fattigstugan, där den tidigare hushållerskan nyss dött.

Hur var livet på fattigstugan?

Ganska förfärligt tror jag. Stugan var säkert kall och dragig. Det var trångt eftersom en del fattighjon till och med fick bo i sockenstugan. Man fick dela sovplatser med de övriga hjonen tillsammans med löss och loppor. Det enda positiva var väl att de höll värmen bättre när de sov tätt ihop. Å andra sidan spred sig smittsamma sjukdomar bättre då också.

Om man läser husförhörsbokens rader om de boende på fattighuset är det en sorglig läsning. Här bor svagsinta, ofärdiga, blinda och så de som bara är utfattiga. Jag hittar även en förlupen krympling och skänker den stackaren en särskild tanke. De här människorna levde enbart på sin ”fattigdel” och de gåvor som vänliga människor gav dem.

I somras besökte Sara och jag åter Kvillinge kyrka. På kyrkogården står en stor minnessten till minne av Gustaf Lejdenfrost, Augustas svåger och ”styvfar”. Det var Gustaf som bekostade hennes skolgång i Stockholm och den fantastiska Tysklandsresan 1847. Och det var hos honom på Loddby hela familjen flyttade in när Augustas far dog.


Anledningen till minnesstenen är en annan. Gustaf Lejdenfrost dog 1857 och testamenterade 50.000 kronor till församlingens fattigvård (I dagens penningvärde motsvarar det 2,8 miljoner!). Jag hoppas att pengarna gjorde livet lite drägligare för fattighjonen. Jag läste i en dagstidning från 1880 (23 år efter den gode Lejdenfrosts död) att en del av pengarna användes för att inrätta en skola för barnen i Kvillinge.

Hur gick det för Kerstin på fattighuset? Förmodligen läkte hennes arm, men den blev säkert inte rak eller snygg. Men det jag tycker är intressant är att även fattighjonen kunde läsa! Man kan säga mycket om kyrkans hårda disciplin och bokföring av hur folk levde och dog, men de flesta lärde sig läsa, även om det bara var bibeln och Luther.

Kerstin dog på fattighuset hösten 1852, 70 år gammal. En hög ålder för ett fattighjon. Tyvärr fick hon ju inte uppleva Lejdenfrosts donation, men jag tror att Augustas mamma Anna hade ett gott hjärta och gav henne lite extra, annars hade hon väl inte nämnt henne i brevet 1845.

 

Detta blogginlägg är skapat enbart utifrån arkivmaterial som finns publikt. Husförhörsprotokoll, dödsbok, vigselbok, mantalsregister, KB:s digitaliserade tidningar, historiska kartor. 

 

Foto Nordiska Museets samlingar

Två år sedan vi reste i Europa i Augustas fotspår

För två år sedan avreste vi från Stockholms central mot Tyskland. Det blev en helt fantastisk resa, lite som en dröm som man sedan inte riktigt kan fatta att den faktiskt var sann.

Vår Europaresa 2017 blev starten till något nytt i våra liv. Det blev ett systerprojekt där vi, efter att ha bott på varsin kontinent i 40 år, började jobba tillsammans.

I Augusta-projektet lägger vi nu all vår energi. Det är en förmån att få forska i kvinnors historia i mitten av 1800-talet. Och lika roligt är det att dela med sig av de fynd och historier vi hittar. För varje namn i Augustas dagbok visar sig ha sin egen historia, om man gräver lite i arkiv och tidningar. Sömmerskan, hushållerskan, pigan, fattighusföreståndaren, änkor och grannar, alla börjar nu få liv i vår forskning. Så förutom Augustas intressanta liv med resor, baler och sidenklänningar, blir det nu även de ”vanliga” kvinnorna som intresserar oss. Vilket innebär enkla klänningar, förkläden och sjaletter.

Vi hoppas att ni vill fortsätta följa oss på vår historieresa under mitten av 1800-talet!

Vi plockade ut några bilder som vi inte brukar visa och gjorde ett litet bildspel. Det är bilder där vi ser lite tokiga ut och där hatten hamnar på sned och där vi inte ser så prydliga ut. Vi bjuder på det!

 

 

Hälsningar från Strömstad

Ångaren BohuslänSolen lyser in genom fönstret i vårt vandrarhemsrum i Strömstad. Idag ska vi vandra runt på stan och försöka få en bild av 1850 här i stan.

Vi kom hit igår kväll efter två helt fantastiska dagar på Ångaren Bohuslän. Den ena dagen i strålande solsken tuffade vi fram mellan vackra solbelysta öar och nästa dag var Bohuslänska skärgården insvept i vackert  sidengrått, där vi gled fram genom smala kanaler och mellan stora bulliga öar.

Ombord på Bohuslän har vi flanerat på promenaddäck och träffat så många trevliga passagerare, ätit underbara luncher, lyssnat på dragspel och fiol (och ukulele!) och dansat vals på akterdäck.  Ja, vi har blivit så väl omhändertagna av besättningen! Det var med sorg i hjärtat vi lämnade ångfartyget igår kväll efter flagghalning till kapten Ingmars ”Abide with me” på trumpet från akterdäck. Tack till er alla på Ångaren Bohuslän för två oförglömliga dagar som berikat vår Augustaresa och vi kan bara beklaga att Augusta inte hade samma tur utan fick resa med ångfartyget Freja ”en gammal smörjburk”.

Nu dyker vi vidare in i Strömstad och Augustas 1850-talsvärld.

”Följande dagen voro vi bjudna på middag af Kungl: Secter Lallerstedt  och dito på caffé, som serverades i den så kallade ”Kalfhagen”, badgästernas enda promenadplats, hvilken är belägen midt på stadens förnämsta torg och består af en tämligen stor gräsplan med 7 å 8 träd, omgifven af ett omålat trädskrank, utanför hvilket kor och andra fäkreatur helt ogenerat promenera bland stadens öfriga innevånare. Efter att ha badat qvarterade vi, alla samtliga, in oss i en båt och rodde ut åt det spegelklara hafvet. Det var en verkligt gudomlig afton och då vår båt åter gungade mot land, kunde vi omöjligt besluta oss att gå till sängs. Under skratt och prat marcherade vi uppåt bergen lysta af den vänliga Luna och der beramades att vi följande dagen skulle företaga ett kärrparti till Blomsholm  beläget en halfmil från staden.”

Kungshamn

Med ångbåten Freja till Strömstad 1850 – vi reser med SS Bohuslän 18 juli!

 

I slutet av juli 1850 reser Augusta till Strömstad. Till Göteborg kom de på Göta kanal med ångfartyget Götheborg. I Strömstad skulle de hälsa på goda vänner som var där på sommarvistelse.

 

I det vackra, ståtliga Götheborg tillbragte vi tvenne dagar och på den tredje, om morgonen, reste August och jag, samt herr Lindgren och Malla  till Strömstad, med ångbåten Freja under det att Mamma i Götheborg inväntade vår återkomst.

 

169 år senare sitter Sara och jag här med Augustas dagboksanteckningar i våra iPhones och har precis packat klänningar och parasoller för vår resa i Augustas fotspår, eller svallvågor.

 

På onsdag morgon reser vi med tåg till Göteborg, Göta kanalresan gjorde vi för två år sedan!
På torsdag är det alltså dags att uppleva fortsättningen på Augustas sommarresa på Västkusten anno 1850. Vi avreser klockan 10 med ångfartyget Bohuslän från Stenpiren i Göteborg. I Kungshamn lägger vi till för övernattning. Fredag morgon reser vi vidare med Bohuslän till Strömstad. Kapten på denna tur är vår kapten från Juno och vår Göta kanalresa 2017!

Huvudbilden visar Ångfartygskajen på Riddarholmen ca 1825, A.C Wetterling, Göteborgs konstmuseum