Ekeby d: 27. Sept :1834
Min älskade Augusta.
Gud vare lof at jag feck lefva tils jag hade glädjen få bref från dig mitt lilla älskade barn. Gud vare lof at du får lära och vil lära, at din goda svåger Leijdenfrost tillåter dig få vara hos din goda rara och älskade syster Charlott som så moderligen omfamnar dig som lär dig älska gud – samt undervisar dig i läsa o skrifva och andra nyttiga sysslor.
Gud låte dig aldrig bekymra din goda syster Charlott, utan alltid vara lydig och läraktig.
Jag har framfört din hälsning till Hädda, hon blef så hjertligt glad. Tackar dig så mycket för densamma och sänder dig åter vänskapens allra varmaste hälsningar. Både mamma och pappa hafva Gud i lof hälsan. August är ej rätt frisk.
Mamma hälsar sist lilla älskade barn så moderligen godt. Glädjer sig at du är beskedlig lydig och läraktig. Mamma och pappa önskar at du alltid så måtte fortfara.
Du skal framföra Pappas och Mammas hälsningar till faster, Leijdenfrost och syster Charlott. Gud välsigne och bevare dig önskar din ömt tilgifne och hulda fader.
J.P. Söderholm
Johan Petter Söderholm var 56 år när han skrev det pyttelilla brevet till sin älskade lilla 7-åriga dotter.
Augusta var då hos sin storasyster Charlotte som nyligen gift sig med textilfabrikören Gustaf Leijdenfrost. Gustaf hade nyss begravt sin tidigare fru Amalia, syster till Charlotte och Augusta. Och när brevet skrevs i september 1834, visste ingen att även Charlotte skulle dö tre år senare i barnsäng. Som om det inte var nog, skulle även pappa Johan Petter Söderholm dö samma år, i ”trisselfelber”. (Om någon vet vad det är, hör av er!)
Det jag tycker känns så varmt, är att livgrenadjärskaptenen Söderholm, en tuff soldat som levt i fält under Napoleonkrigen, bemödar sig om att skriva till sin lilla dotter och önska henne allt gott. Sen viker han ihop det lilla brevet, precis som man gjorde på den tiden. Det blir inte större än en tändsticksask. Han lackar och sätter sigill på brevet, innan det skickas iväg genom Östergötland till Loddby utanför Norrköping.
På Loddby sitter en liten sjuårig Augusta och försökte läsa sin pappas skrivstil. Kanske får hon hjälp av sin 21 år äldre syster. Och tänk, det brevet fick jag vika upp och läsa häromveckan. Det kändes precis som jag var med. Vad glad jag är att få ta del av denna skatt! Och Augusta bevarade säkert det här brevet och tog fram det ibland. Hennes pappa dog ju snart efteråt, när hon bara var 10 år.
Så alla ni fäder (och mödrar), skriv till era barn, om än bara ett brev stort som en tändsticksask!
Augusta var 1842-1845 inackorderad i Stockholm för att studera. Från de åren finns några brev sparade som mamma Anna skrev hemma på Loddby. Brev och paket skickades fram och tillbaka med ångbåten mellan Stockholm och Norrköping. Bland annat skickade Augustas mamma tyger till henne för att hon skulle sy upp kläder i Stockholm. ”Hon kan ju inte bara springa runt i den blå” skriver hon på ett ställe.
Gustaf och Augusta var årsbarn. Enligt en källa bodde han i Lübeck under sina första år. Gustaf Johan Carl Eklund var en företagsam ung man (och det hade han förmodligen ärvt efter fadern som bekostade och uppförde den Eklundska teatern.) Vid 23 års ålder tog i alla fall Gustav över och drev Torshags bomullsväveri med 200 anställda året efter. Och tydligen var han även musikalisk.
När jag döptes fick jag en brosch av min pappa Pontus. Han hade i sin tur fått den av Faster Martina, sin morfars syster. Faster Martina tyckte mycket om lille Pontus. Kanske hade hon inget annat fint som var mer passande att ge en liten pojke.
Vackra klänningstyg hittade vi på loppisar och i second handaffärer. Gardiner och dukar innehåller många meter tyg och det behövs till 1800-talets vida kjolar. Spetsar hittade vi där också och nu började även vänner och släktingar ge oss vackra gamla spetsar.