Kategoriarkiv: Brev och dagböcker

Augustas vänner, Brev och dagböcker, Gårdar och platser, Sömnad

Grannarna i Kvillinge – i fotspåren på Fru Brandt

Lämna en kommentar

I min förra blogg började jag berätta om min karta över Augustas hemtrakter runt Kvillinge. Idag tar jag mig några cm västerut från Kvillinge kyrka på min karta, och hamnar med fingret på Lida gård.

1850 bodde här handlanden Eric Österlind. Han var svärfar till Augustas väninna Mina Stafström.

Dagboken 1851:

Den 27 Februari reste jag på Mina Stafströms bröllop. Dylika tillställningar äro sig alla lika, alltid ytterst tråkiga och sömniga. Himlen vet hvad der var för folk, ty mig föreföll det som hade jag bevistat en maskerad. Idel obekanta och ledsamma fysionomier, hvaraf jag slöt att societeten bestod af Norrköpingsbor. Herrarna rotade sig tillsammans i ett hörn af salen der de förblefvo hela afton, och fruntimmerna klädde stillatigande väggarna i förmaken, alldeles på Norrköpingsfaçon. Bruden såg rätt söt ut och hennes man var den personifierade stumheten. Klockan half tu fingo vi en ypperlig soupe, och sedan kronan blifvit afdansad och brudtärnorna dermed begåfvade, blef det ett complimenterande till höger och venster och slutligen afresa.

 

Nu bosatte sig inte det unga paret på Lida utan på Fiskeby gård, där Gustaf drev Fiskeby pappersbruk. Men redan 1854 dog svärfar och Gustafs lillebror Per Vilhelm Österlind övertog Lida gård.

Lida säteri 1802

Vi gör ett tidshopp tillbaka till 1802 på Lida. Då bodde här den pensionerade översten Jakob Erik Gripenwaldt.

22 januari föds en liten flicka på Lida. Hon är dotter till kusken Olof Hanqvist och pigan Maria Belin och döps till Eva Catharina. På Lida växer hon upp tillsammans med fyra syskon. Ibland kallas hon Carin, ibland Catharina eller Eva. Vid konfirmationen 1816 i Kvillinge kallas hon Karin.

1806 dör överstens hustru och 1817 säljer han sedan gården till Grosshandlare Eric Österlind. I mars 1818 flyttar överste Gripenwald och även familjen Hanqvist in till Norrköping. De flyttar in i kvarteret Rosen där kusken Hanqvist och hans fru fortsätter arbeta hos Gripenwaldt. Här försvinner Eva Catharina ur rullorna. Förmodligen fick hon arbete som piga, men vi vet inte var.

Så dyker hon upp igen i vigselboken i St Olai församling.

19 oktober 1823 gifter sig jungfrun Eva Catharina Hanqvist med skomakargesällen Clas Gustaf Brandt. För de som läst Saras blogginlägg förra veckan är Eva Catharina Brandt eller Brantan, ingen ny bekantskap.

Paret Brandt tar sig nu an Clas Gustafs brorson som fosterbarn, förmodligen för att han är föräldralös men kanske också för att de inte får några egna barn. Clas Gustaf Brandt blir nu skomakaremästare. Det går bra för honom och han köper en egen gård i kvarteret Bakugnen, inte långt från kvarteret Rosen.

1832 säljs gården på auktion enligt Norrköpings tidningar. Gick inte affärerna tillräckligt bra? Hade de lånat till fastigheten och inte kunnat betala? Vi vet inte.

1833 dör Clas Gustaf plötsligt, dödsorsaken går inte att utläsa ur dödsboken, men i Norrköpings tidningar står det att det var vådligt. Eva Catharina blir änka vid 31års ålder.

Bouppteckningen visar att skulderna betydligt översteg tillgångarna.  Det fanns skulder till flera textilfabrikörer, bland annat Johan Jakob Schubert och Arosenius. Vad betydde det? Köpte Brandts material hos dem? Eller handlade det om lån?

Men bouppteckningen visar även på att vi förmodligen hittat vår sömmerska. På tillgångssidan fanns inte mycket. Ett fickur och två silverteskedar och så en utdragssoffa för två personer samt några andra möbler. Men så står det där på sidan:  Ett sybord och två mindre sybord.

För fostersonen går det inte så bra. Vid två tillfällen 1837 efterlyses den 12-åriga gossen som rymt från sitt uppfostringshem.

Norrköpings tidningar i augusti 1837:

Gossarne Pehr Gustaf Brandt och Berth Fredric Lagerwall, klädde i hwita tröjor och byxor, hafwa olofligen bortgått från härwarande uppfostrings-inrättning. Den, som om deras wistande har eller får nogon kunskap, anmodas att gifwa det tillkänna hos Fattigfogden Pettersson på Arbetshuset eller Polisgewaldiger Nystrand.

Som Sara skrev i sin blogg så försöker nu änkan Brandt att livnära sig på att sälja blomfröer. En viss ersättning från kommunen får hon också för att hon tar hand om fostersonen. Det redovisas noga i tidningen vilka som får understöd!

I slutet av 1840-talet dyker hon upp i Augustas värld

Hon är resande sömmerska i Kvillinge. Nu förstår vi bättre varför hon rör sig ledigt i trakten. Hon bodde ju i Kvillinge i 16 år och lärde säkert känna bygden och familjerna som bodde på de större gårdarna. Lida, Skärlöta, Gräslinge, Krusenhof, Loddby, Tåby. Det var ju främst där man hade råd att anställa en sömmerska. Vanliga bondhustrur, torparfruar, soldatfruar och backstugusittare hade varken råd eller användning för fina klänningar. Men Eva Catharina Brandt måste med tiden blivit väldigt skicklig som sömmerska. Hon är ju så efterfrågad så man måste boka in henne i förväg. Och Augusta får ju beröm för sina vackra klänningar!

Loddby d: 21 Augusti 1850

Sedan i går är fru Brandt här och ändrar mig ett par klädningar. Lejdenfrost geck åt staden på eftermiddagen och Christian Norstedt  kom en stund derefter hit och berättade det han hört omtalas att jag varit i Strömstad och att jag der haft en charmant toilette.

Säkert var det så att hon fick mat och husrum av sina kunder på gårdarna i Kvillinge. De blev hennes vänner. Hon ber Augustas mamma hälsa till Augusta i brevet hon skriver.

Och Branta blir kvar i Kvillinge ända till sin död, då hon enligt kyrkoboken dog av svaghet, 66 år gammal.

Själv undrar jag om det var hon som sydde Augustas vackra rosa sidenklänning jag provade på 1970-talet?

 

 

Bilder:

Huvudbild: Fishermans wife sewing, Anna Ancher
Lida gård 1940, Östergötlands arkivcentrum
Girl sewing, Hugo Salmson, Atheneum
 “Interior in Strandgade, Sunlight on the Floor”, Vilhelm Hammershoi’s, Statens Museum for Kunst, smk.dk.

 

Augustas familj, Brev och dagböcker

Vår gästbloggare Johan hittade oss och Augusta på nätet!

Lämna en kommentar

Johan Schubert, vår och Augustas släkting, gästbloggar på vår webb

I mer än två år har Kerstins och Saras berättelser om Augustas liv och resor stimulerat mig och motiverat mig att lära mig mer om historien på ett personligt sätt.

Det började med en tavla som hängde i mitt barndomshem. Den visar min farfars far Ludvig Schubert. När och varför tavlan målades och vad den föreställer utöver min farfars far på häst fick jag aldrig veta och frågade nog heller inte efter det. Det vi fick veta var att han varit  i Algeriet och krigade på fransmännens sida. Det lät spännande och räckte som barn att veta.

Ludvig förblev som nästan alla äldre släktingar främst ett namn och kanske lite till, i bästa fall. Som pensionär kom dock nyfikenheten och inte minst ledig tid att få svar på frågor. Jag återvände till tavlan och Ludvigs liv.

Ludvig föddes 1837 och växte upp i Norrköping. Han var yngst bland många syskon. Hans pappa var född  i Säter men pappan flyttade som ung till Norrköping. Ludvigs pappa blev textilfabrikör och var som sådan mycket framgångsrik. När  Ludvig växte upp var pappan ägare till en av största yllefabrikerna i stan. Endast kända Söderberg&Arosenius var större.

Jag sökte på nätet om familjen Schubert i Norrköping runt 1850. En av de första träffarna var Kerstins och Saras blogg om Augusta. Den handlade om när Augusta var på bröllop där en av Ludvigs äldre systrar gifte sig. Fantastisk träff att få! Det blev dock genast tusen gånger bättre.

Det framgick snart att Kerstins och Saras farmors mormor (Augusta) och morfar träffades hemma hos Ludvig!!

Han var nämligen Ludvigs informator och Ludvig var Augustas kusinbarn. Kerstin och Sara var inte bara mina nyupptäckta släktingar utan det fanns andra kopplingar också. De skrev om Augusta men både direkt och indirekt skrev de även om hur livet och tillvaron var för Ludvig och hans familj. Augusta var ofta hemma hos Ludvigs systrar vilka var jämnåriga med henne. Ludvig bodde centralt i Norrköping på den tomt där Elite Hotell finns idag. Familjen Schubert hade även ett gods/sommarhus Fullerstad gård utanför Söderköping och där fanns det gott om utrymme för Augusta och andra att vara i skön miljö sommartid.

Under två år har mängder med intressanta historiska kartor, dokument och bilder passerat revy i Saras och Kerstins berättelser.

Järnvägskarta Tyskland 1849

Ett exempel är kartan som visar vilka järnvägar som fanns när Augusta gjorde sin resa. På kartan kan man se orten Schwarzenbek där Augustas påbörjade sitt livs första tågresa. Jag studerade kartan länge och lärde mig mycket. Kartan berättar mycket historia. Jag såg stickspåret nära Schwarzenbek som gick ner till Elbe och blev nyfiket vad det representerade. Jag fann historien om den historiska saltvägen från Elbe till Lübeck som en gång var viktigt för allt salt till oss under medeltiden. Till Lübeck kom saltet redan på 1300-talet på Europas första grävda kanal som passerade en vattendelare och därför krävde slussarna som både lyfte och sänkte fartygen. Slussarna var färdiga 200 år innan vi började bygga några i Sverige.

Bilden visar en sluss precis framme vid Elbe. Jag var där förra sommaren. Jag besökte även andra historisk intressanta slussar i Europa. En bieffekt av att läsa om Augustas resor.

Jag har under två år kunnat använda Kerstins och Saras rika berättelser som startskott på olika typer av berikande historiska fördjupningar. Kerstins senaste blogg handlade om när Augustas mamma åker och fikar i Krokek. Jag blev nyfiken på Krokeks historia och lärde mig att det var ett känt fika ställe redan 700 år sedan då det låg längs Eriksgatan och var landskapsgräns där kungen fick nytt följe. Naturligt blev att följa upp var de andra gränsställen utmed Eriksgatan låg och vad de är idag. Augustas fikaställen ledde alltså denna gång till vår tidiga medeltidshistoria.

Tomas Tranströmer har en berömd dikt Gläntan som börjar

Det finns i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse….

Att använda berättelserna om Agusta som färdkost och ge sig förutsättningslös ut i historien har på samma oväntat sätt gett mig många stimulerande insikter om historien och det förflutna i smått och stort. Många äldre släktingar och andra är inte längre bara ett namn. Med egna historiska kortare berättelser har jag kunnat vävt en allt tätare bild av det förflutna. Samband kronologiskt och i rummet har i mängder uppenbarats.  Att resa och att läsa blir härigenom ständigt mer stimulerande.

Avslutningsvis. Tavlan med min farfars far vet jag idag är målad innan han deltagit i något krig. Motivet är påhittat. Tavlan ingick i ett verk som skrev av Julius Mankell 1866 om de svenska regementens historia. Tavlan skulle illustrera uniformer hos Svea artilleriregementen 1860-talet.

Johan Schubert

johan.schubert@gmail.com

Brev och dagböcker, Kungsholmen, Tuberkulos

Grubbens trädgård

Lämna en kommentar
Fleminggatan österut, Grubbens trädgård till vänster.
I Augustas brev hösten 1852 beskriver hon för sin älskade Adolf hur långsamma dagarna är på Kungsholmen. Men hon gör promenader till ”Grubbiska Trädgården”.
Hon bor inackorderad hos familjen Hjort på Hantverkargatan för att få behandling för sin lungsot av professor Malmsten. Hon får inte göra något annat än vila.
12 oktober berättar hon:
Jag är alldeles intagen af professor Malmsten. Han är den mest vänliga, förståndiga och angenäma Doctor man kan påträffa, alltid glad och treflig, aldrig vresig och vårdslös som andra Esculapii söner. Hvad jag minst beundrar hos honom är hans gräsliga envishet att vilja truga i mig fiskolja, och han får nog sin vilja fram till slut, fastän jag strider emot i det längsta.
Och säkert hade fiskoljan ingen effekt alls på  hennes tuberkulos, man visste ju inte vad sjukdomen berodde på vid denna tid. Den kallades ibland för trånandesjuka.  Det kanman förstå av nästa stycke i brevet, där Augusta beskriver hur stadens societetsdamer bemöter henne.

Jag gör dagligen promenader bortåt Grubbiska trädgården, rumlar hvarenda middag af Bacchi safter, har dagligen en mängd feminina visiter som icke roa mig det ringaste. Alla mina eleganta salongsconnaissancer drifvas af nyfikenheten hit, för att se hur jag tar mig ut med en förstörd lunga. Det är alltid någonting att tala om på nästa aftons soirée. Man kan till och med få sätta ihop små intressanta historier om hur min beklagansvärda bröstsjukdom kommit af olycklig kärlek, hvars föremål hvar och en tror sig veta. 
Jag blev lite nyfiken på var Grubbiska trädgården låg. Kungsholmen var ju rena landet i mitten av 1800-talet, åtminstone den norra delen. Jag sökte på nätet och hittade en lång detaljrik historia om både trädgården och husen runt omkring. Eftersom det är copyright på den, lämnar jag bara länken, så kan var och en läsa den på orginalstället. Länk
Trädgården var i mitten på 1800-talet en ståtlig parkanläggning. Där hade tidigare också varit tivoli och nöjespark. I Nordiska museets samlingar finns ett program från en tillställning där 1843. Kanske fungerade trädgården som ett Skansen eller Gröna Lund långt innan dessa etablerades som nöjesparker i slutet av 1800-talet.
Jag ser för mig hur Augusta lägger sin stora yllesjal över de tunna axlarna, kanske tar hon på ytterligare en sjal, eftersom hon inte får bli kall. Hon snör sina kängor och tar på hatt och handskar och tar med en liten retikyl med näsduken i. Sedan går hon nerför trappan i huset kv Fikonträdet där familjen Hjort bor. Hon tar till vänster på Hantverkargatan och rundar hörnet där postkontoret ligger. Det är där hon brukar posta sina brev till Adolf i Uppsala. Hennes promenad fortsätter in på Trädgårdsgatan (nuvarande Scheelegatan). På höger sida har hon nu Piperska muren med sin fina barockträdgård. Hon fortsätter norrut ända fram till Reparebansgatan (nuvarande Fleminggatan). Där ligger porten in till Grubbens Trädgård. Den är säkert öppen så här mitt på dagen. Inne i parken finns små gångar med vackra planteringar mellan buskar och träd. Kanske sätter sig Augusta där på en bänk och pustar ut en stund, kanske hostar hon lite i sin näsduk.  Men säkert beundrar hon höstfärgerna i den vackra parken.  Det är ju mitten av oktober och den friska höstluften gör henne gott. Bara att få komma ut från det lilla rummet måste kännas som en lättnad.  Vågar hon hoppas att det ligger ett brev från Uppsala hemma och väntar, när hon kommer hem?

2019

Jag tog en promenad på Kungsholmen idag, utan vackra sjalar och utan hatt! Men mössa för den bitande kalla vinden. Jag hittade resterna av parken mellan TryggHansas kontor och St Eriks ögonsjukhus. Här ligger idag en blandning av arkitektritade höghus, sekelskiftesinspirerade lägre hus och några gamla hus från den tid Grubbens var
arbetsinrättning. Ett trevligt område med nytt och gammalt i en fin blandning.
Mitt i området ligger en fyrkantig grusplan med några äldre träd. Jag läser på skylten, jag har kommit till Grubbens trädgård anno 2019.
Huvudbild:

Fleminggatan österut från trakten av Kronoberget, 1868, av Hallberg, Carl Peter (1809-1879), Stockholms stadsmuseum

Närmast till vänster syns Lenmans gärde efter köpmannen Hans Lenman (1683-1739); därefter Grubbens trädgård som ligger i dagens S:Eriksområde. Här anlades år 1860 en försörjningsinrättning för invalidiserade och kroniskt sjuka personer som var i behov av vård, men inte togs emot på vanliga sjukhus. På Kvarnberget längst till vänster skymtar Grubbens kvarn. Grubbens syftar på de tidigare ägarna, handelsmannasläkten Grubb, adlad af Grubbens. Kyrktornet i bakgrunden är Sankta Klara och den stora byggnaden är Stockholms slott.

Augustas familj, Brev och dagböcker

Tack för julklappen – på 1800-talets romantiska språk

Lämna en kommentar

1853 skrev inte Augusta dagbok längre. Så för att förstå hennes vardag får man pussla lite. Det stora Augustapusslet innehåller många olika bitar. Brev, kassaböcker, anteckningsböcker… Det är helt fantastiskt att det finns så mycket bevarat.

Just från mellandagarna 1853 finns ett brevutkast från Augusta till Adolfs älskade farbror i Linköping. Så mitt julpussel blev att få ihop historien om Augustas julklapp. Vad var det egentligen hon fick?

Helt fantastiskt hur man broderade med vackra ord i mitten av 1800-talet!

För första gången fattar jag nu pennan i afsigt att tillskrifva min Adolfs älskade Farbror. Om jag med detta tillfälle mindre rådfrågat, min förmåga än min innerliga önskan, att inför Farbror nedlägga några blyga violer af tacksamhet och erkänsla; om aktningens och tillgifvenhetens små englar afundsjukt gömmer sig i kalken af hjertats purpurros, och ej vilja låta pennan omtala hur friska och leende de äro; om jag med ett ord i dessa rader ej fullkomligt kan uttrycka hwad jag så lifligt känner – så hoppas jag innerligt, att min oförmåga måtte få dölja sig bakom öfverseendets milda strålar, på det att Farbror endast måtte se den goda viljan. Det bländande öfverrasknig Farbrors godhet beredde mig på sjelfva julafton var för dyrbar, för smakfull, för angenäm, att jag med annan rätt skulle kunna uttrycka min djupa tacksamhet. Rosorna på locket äro en bouquette af minnesblommor som ständigt skola tala till mig om gifvaren och ofta ja mycket ofta hoppas jag få minnas mig den fröjden att ur denna silfverkälla få servera Farbror den arromatiska drycken. —

Det gamla året stundar snart i grafven bredvid sina företrädare, och det nya med sina okända öden träder oss till mötes…

Jag funderade på vad julklappen var för en pryl. Ja, den var av silver och hade rosor på locket, förmodligen en kanna av något slag.

Kaffekanna i silver 1850-tal. Kanske såg Augustas kanna ut så här.

Sedan letade jag vidare efter pusselbitar. I Adolfs anteckningsbok hittar jag nästa pusselbit. Under ”utgifter” 24 december hittar jag en notering: Frakt för silfverkannan 1 Rdr. Adolf fick nog lösa ut kannan som skickats med posten från Linköping.

Kan jag hitta någon mer beskrivning. Jag letar i Augustas bouppteckning på Riksarkivet 1855 och hittar mycket riktigt en kaffekanna i silver 90 Rdr. Synd att jag inte vet hur den såg ut och vem som ärvde den. Den finns säkert hos någon av alla mina sysslingar.

Man kan ju tycka att en kaffekanna inte är särskilt märkvärdig. Men jag tror att kaffedrickandet i familjen Nordwall nog var en relativt ny företeelse. Man drack ”caffe” på caféer ser jag bland alla utgifter, men kanske inte hemma i samma omfattning. En fin kaffekanna att ”servera den arromatiska drycken” ur, var nog lite lyx.

I Adolfs anteckningsbok skriver han 13 februari 1853 mitt bland alla arbetsanteckningar om tentor och elever:

Börjar dricka caffe på eftermidd.

 

Titelbild: Mary Cassat ”The Tea”, MFA Boston

Brev och dagböcker

Ljusfester – var tid har sin teknik

Lämna en kommentar


I oktober råkade vi resa genom Berlin den vecka staden hade ljusfestival. Ett fantastiskt skådespel när Berlins alla ståtliga byggnader projicerades med ljus i alla former och färger. Det slog mig då att folk i alla tider firat genom att lysa upp mörkret, äväen om tekniken har ändrats. Även i det lilla så firar vi med ljus –  vi hänger upp ljusslingor överallt för att pryda våra mörka hus.

På Augustas tid kallades ljusfesterna illuminationer. Den 9 februari 1853 skriver hon till Adolf i Uppsala om den stora illuminationsfesten som staden anordnat för att fira att kungen, Oscar I, tillfrisknat efter sin långa svåra sjukdom. Själv kunde hon inte delta i firandet ute på gatorna, hon var för sjuk för det.

Min älskade Adolf

Det är afton, och det är den stora och märkvärdiga illuminationsaftonen till på köpet. Jag har i trenne dagar saknat min Adolf, förgäfves väntat dig vid den vanliga tiden, förgäfves längtat, förgäfves klagat, men i afton – ja, i afton gifves knappast några gränser för min saknad och mitt missmod. Jag är ensam i hela huset, fullkomligt ensam med mig sjelf, mina minnen och en mängd påtända stearinljus hvilkas klara lågor alls icke harmoniera med min sinnesstämning för tillfället. Jag har gråtit min näsduk full af barnsliga tårar som flutit af tusen stridiga orsaker, jag har anklagat min älskade Adolf för det han lemnat mig, och först nu sedan jag sansat mig något erkänner jag, att hvad den saken beträffar är jag sjelf mitt ödes smed; Jag har med harmsna blickar betraktadt det artificiela ljushaf som omger mig på alla håll, varit färdig att blåsa ut alla ljus och sätta mig i kolmörkret; ja, jag har under en hel timmes tid varit fullt ut lika elak och otålig, som lilla Malin Kock – till dess jag nyss föll på dn ljusa idéen att borttorka tårarna och skriftligen klaga min nöd för min älskade, min förståndige Adolf som – om jag bara kunde tiga – aldrig borde, få veta hur oumbärlig han är för mitt lifs lycka.

Riddarholmskyrkan, som precis fått nytt torn!

Riktigt glad vill jag väl icke erkänna att jag ännu är, men jag vet af erfarenhet att molnen nog skingras efterhand. Ack: du älskade Adolf: du kan ej ana huru många stridiga känslor som stundom tumla om i mitt hjerta, ej ana huru många strider der kämpats inom mig från den tid, då jag började kunna känna och tänka; du kan ej ana huru många, många bittra och onödiga bekymmer jag gör mig: och hur tydligt jag känner att jag aldrig, aldrig får ro, förrän i graven.

Men hvarföre tala derom: – Det veta vi ju att både glädjen och sorgen följa oss genom lifvet och växelvis äro våra gäster, fastän den sednare kanske är den trognaste vännen, den vi bäst känna och den som oftast besöker oss – och så måste det ju vara? Menniskan får ej beständigt vara lycklig, hon skulle då glömma Den som skänkte henne friden och lugnet. Stoftets barn måste ju pröfvas – säges det – för att ihågkomma den store Gifvaren i höjden.- Ack: jag ville ha min Adolf här, här hos mig – här vid mitt hjerta. Jag erfar en oro öfver att du är borta som är högst barnslig, men som icke dessmindre är oöfvervinnerlig och högst olidlig; Jag uppgör de mest förståndslösa beräkningar, anklagar ödet som icke gifvit oss lärkans vingar. Ack: om jag egde dessa små fortskaffningsmachiner, jag skulle då på ögonblicket svinga mig högt öfver den illuminerade staden och styra kosan mot Strengnäs, der din kära trogna famn och många många varma kyssar belönade mig för den kyliga färden uppe bland molnen. Du ville bli saknad af din Augusta då du reste. -Ack: min Adolf: du är det så djupt, så innerligt att om du kunde blicka ned i mitt hjerta så skulle du vara fullkomligt nöjd och säkert aldrig mera säga det jag endast älskade dig halft och ofullkomligt. Du trodde att frånvaron skulle öka min kärlek, men behöfver den vara eller kan den vara varmare ocn innerligare än den är. Frånvaron har visserligen låtit mig tydligare än förut se det mitt lif numera skulle vara en blomsterlös öken utan dig, men föröka den låga som ljus och varm strålar inom mig, det gör min älsklings närvaro vida mer än hans frånvaro. Kom således, kom snart snart och säg mig att jag är dig dyrbar, att du alltid vill älska mig och att icke Kant och Schopenhauer skola röfva från mig det dyrbaraste jag eger. Jag skulle då känna mig i stånd att hata philosophien af hela min själ, och små fiender äro icke heller att förakta. — Just nu kom familjen hem från sin färd kring staden, utfrusna och förskräckta af larm och trängsel. Åtskilligt af ståten hade misslyckats och de vackraste partierna såsom Börsen m:m: hade de ej kunna fått se. Adieu för idag min Adolf: mera en annan gång.

 

På Stockholmskällan finns en liten skrift som beskriver illuminationsfesten 9 februari 1853. Vackra små skisser visar hur byggnaderna såg ut, upplysta med levande ljus.  Något annat ljus fanns ju inte. 30 offentliga byggnader lystes upp och ägarna till privata palats och byggnader ville inte vara sämre. Vackrast av dem alla var Börsen (nuvarande Nobelmuseet) där Augusta dansat på baler. Men inget av detta kunde hon njuta av. Hon satt hemma med sina stearinljus och grät.

Börsen

”Börsen, hvars illumination var den rikaste och mest bländande af alla, var prydd med arkader framför hela byggnaden, rikt upplysta med lampor, hvilka egde sin medelpunkt i en framför hufvudingången anbragt, klart strålande tempelfasad. Öfverst syntes en större, särdeles vacker och väl utförd transparent, målad av Artisten Staaff, föreställande H.M. Konungen med manter och krona, omgifven av Svea och Nore. …Framför husets östra och vestra facader voro fortlöpande marschallkandelabrar och guirlander rikt eklärerade med öfver 4000 lampor.”

Läs hela skriften på Stockholmskällan:

Författare: Wahlbom, Johan Gust, Swederus, Georg (1796-1888), Danielsson, K. A, Skapad 1853, Utgiven av Huldbergs förlag